Jag har bott inneboende två gånger tidigare i mitt liv och varje gång har jag sagt aldrig mer efteråt. Och jag börjar förstå vad min pappa menat när han alltid pratat om "att man aldrig ska säga aldrig"...
Mitt första halvår i Stockholm och mitt första år Lund upplevdes från den inneboendes perspektiv. Helt olika upplevelser men med samma resultat; Jag ville inte göra om det. Ändå befinner jag mig i en ny stad inneboende i en lägenhet igen, även om det inte riktigt känns som att jag bor inneboende hos mina hyresvärdar. Jag hyr ett rum av dem och vi delar (på sin höjd) kök och badrum. Och det är väl lite där skon klämmer.
För jag kan ta att det drar lite på mitt rum och att det tar fem dagar för tvätten att torka härinne men det jag inte kan ta är känslan av att bo på en dålig korridor där ingen städar efter sig, inte plockar undan i köket och ingen (jag säger ingen) går ut med soporna förrän soppåsen är mer än överfull. Igår kom droppen som fick mitt bostadssökande att gå från halvhjärtat letande till desperation.
Precis hela gårdagen var diskhon full av - inte disk, tro inte det, utan - äggskal, apelsinskal och teblad. Varför man inte visar mer respekt för de andra man bor tillsammans med övergår mitt förstånd. Och när vi nu har så liten arbetsyta i köket kan man inte låta den vara obelamrad då? Den ser för övrigt fortfarande likadan ut idag. Jag som i vanliga fall älskar att baka och som också gjorde det när jag bodde på korridor med 24 andra för fyra år sen har helt apatiskt slutat tänka i sådana termer och gett upp alla tankar på att baka mitt eget bröd. Och på julbaket med för den delen.
ps. jag använder inte den diskborsten. den ger mig rysningar...
Nedtur skall följas av upptur. Och det ska väl inte vara så svårt. Lägre än så här kan det väl inte bli? Ikväll har jag försökt muntra upp mig med Julie & Julia. Alldeles alldeles underbar film som nästan fick mig att glömma allt det här...
